MaNaAss

Är just nu hemma hos mamma och systeryster och sitter just nu och pillar med våran kommande hemsida.
Mycket pyssel, massa skoj!
Det kommer bli världens bästa hemsida när den är klar.
Mer än så kan jag inte säga riktigt än, men jag lovar, uppdateringar kommer tids nog!
Då är ni mer än välkomna att hälsa på!

Ska nog påbörja en egen hemsida snart också.
Men mer update kommer även om det!

Har jobbat idag, rätt seg dag, men skönt det också.
Jag har kommit fram till att jag ändå trivs väldans bra på mitt jobb (lite mer ansvar vore dock inte fel ;)).

Wellwell
This is Vera signing off!

Dåligt.

I lördags var det påskafton.
Men inte bara det, det var också min pappas bröllop och min älskade Niraks födelsedagsfest!
Det enda som blev av för min del var pappas bröllop, det jag minst av allt ville ha att göra med.
Hade så sjukt ont i huvudet på kvällen och hade noll energi, så det blev ingen fest=(
Och till Nirre vill jag bara säga : En miljard förlåt, I will make it up to you! <3

Done and done!

Idag har jag haft en hel massa saker för mig.
Dagen började med att jag missade det förbannade tåget (mindre bra)...
Men tack vare en ordentlig språngmarch från södra upp till olof palmes torg lyckades jag hinna med bussen till Adolfsberg!
Vilket var tur.
Väl på bussen kände jag mig rätt lugn, men ju närmare Eriksbergsgården jag kom, desto mer nervös blev jag och jag var hela tiden helt säker på att jag misst busshållsplatsen.
Men det hade jag såklart inte, så tillslut kom jag iallafall fram.
Väl där inne var jag tvungen att dubbelkolla så jag var där rätt dag!
Det var jag=)
Sen fick jag träffa en psykolog som ställde en väldans massa frågor, vilket var både jobbigt och skönt på samma gång.
Det känns faktiskt lite som en lättnad, att äntligen få prata ut om allt det här med mat.

Efter detta åkte jag upp på stan för att träffa systeryster, tillsammans med henne shoppade jag massa onödigheter, åt mat på Kina muren och gick upp på skatteverket för att kolla hur man gör när man ska byta namn.
Så nu har vi lite mer koll på läget.

Och nu sitter jag här och väntar på att Liv ska höra av sig.
Har inte träffat henne på sjukt länge, så det ska bli kul att äntligen träffas.
Hon bor ju numera i Stockholm, så det får bli att åka och hälsa på henne nån gång framöver också.
Bra med nån som har lite mer koll på Stockholm än vad jag har.

Wellwell, that's all for now!
This is Vera signing out.

Att våga vara du.

Jag minns den tiden då allt som spelade roll var att man hade den "rätta stilen".
Man skulle ha de rätta kläderna, de rätta märkena, man skulle ha de rätta kompisarna och vara sminkad på rätt sätt.
Allt detta känns väldigt avlägset nu för tiden.
Jag var aldrig riktigt en del av det såkallade "innegänget", men jag trivdes bra ändå.
Jag umgicks med helt fel människor, det var väl mest det det hela hängde på.
Men kan man döma någon utifrån vem han/hon umgås med?
Det är ju bara fel.
Så om jag umgås med en blyg, inåtvänd tjej, betyder då det att jag är blyg och inåtvänd?
Think again.

Jag måste säga att det känns väldigt skönt att inte känna så längre, att jag måste vara precis som alla andra för att passa in och duga.
Jag går min egen väg, det har jag väl mer eller mindra alltid gjort, men det är först nu jag dessutom har självförtroende nog att VÅGA vara jag!
Det finns ingen som kan säga att jag har fel kläder på mig, att jag sminkar mig fult eller vad som helst.
För oavsett så är det jag.
Och jag vågar vara jag.
Och jag önskar att alla skulle våga vara sig själva.
Våga vara du!

Bekännelser

Imorgon är det dags, jag ska till ätstörningskliniken på bedömningssamtal.
Jag är sjukt nervös och vet inte alls vad jag ska förvänta mig, så jag försöker att inte tänka så mycket på det.
Och, viist, det ska bli skönt att få hjälp, men jag kan inte låta bli att på samma gång känna att jag inte vill ha någon annan som lägger sig i mitt liv, vad jag gör eller hur jag gör.
Men nu har jag redan tagit mig så långt, så det är bara att bita ihop och fortsätta.
Det kan bara bli bättre.

Hollywood är sjukt.

Jag läste en artikel förra veckan om att hollywood-stjärnorna numera injicerar sina fotsulor för att få en dämpande effekt så att de ska kunna ha sina skyhöga klackar utan att få ont.
De injicerar denna vätska, som sedan efter inte alltför lång tid absorberas av kroppen och den dämpande "kudden" försvinner.
Vad är meningen?
Varför spruta in massa skit i kroppen för att kunna vara snygg för en kväll?
Nu för tiden finns det dessutom speciella inlägg att lägga i skorna, för att slippa smärtan och de har troligtvis exakt samma effekt som injiceringen.
Så varför lägga ut tusenlappar på något som försvinner (och som inte kan vara speciellt hälsosamt) istället för att lägga ut en hundring på ett par inlägg som finns kvar?
Men Hollywood är väl inte direkt känt för att vara ekonomiskt eller praktiskt...

Så du tror du kan dansa?

Nu har "So you think you can dance" börjat och det är med både glädje och vemod jag tittar på det.
Jag älskar älskar älskar dans, men eftersom jag inte längre kan dansa själv så blir jag alltid mer eller mindre ledsen av att se på andra som fortfarande kan dansa.
Jag kan inte heller låta bli att fundera på, hur långt hade jag kunnat gå?
Under hela min högstadieperiod så kretsade större delen av mitt liv kring dans och det var också dansen jag ville jobba inom.
Men det sket sig när knäna pajade.
Hursom, nu har jag ett bra sätt att fördriva kvällarna iallafall=)