Bekännelser

Imorgon är det dags, jag ska till ätstörningskliniken på bedömningssamtal.
Jag är sjukt nervös och vet inte alls vad jag ska förvänta mig, så jag försöker att inte tänka så mycket på det.
Och, viist, det ska bli skönt att få hjälp, men jag kan inte låta bli att på samma gång känna att jag inte vill ha någon annan som lägger sig i mitt liv, vad jag gör eller hur jag gör.
Men nu har jag redan tagit mig så långt, så det är bara att bita ihop och fortsätta.
Det kan bara bli bättre.